Och du då? Om whataboutismens tryne
Denna text publicerades ursprungligen som en del av Eriks tankebrev på Substack.
Det hör till vardagen nu. Varje gång någon påpekar en konstighet i hur regeringen och dess i kulisserna styrande samarbetsparti agerar, så rycker de ut. Krigandes med 160 tecken på Twitter som vapen, till tänderna beväpnade med ilska.
De försvarar blint allt som den nya regeringen gör och inte gör. Och de gör det med det intellektuellt märkligaste av argument: varje fel som görs måste av någon anledning ställas i relation till att motståndaren gjort samma eller värre fel.
Det kallas för whataboutism.
Låt oss fördjupa oss i ett exempel.
Debattören Rebecka Uvell är ofta ute och vevar på Twitter. Hon beskriver ofta sitt arbete som granskande och skriver inte sällan om islam, invandring och socialdemokraterna.
När Peter Hultqvist, tidigare försvarsminister, KU-anmälde Ulf Kristersson för hanteringen av anställningen av dennes vän Henrik Landerholm som nationell säkerhetsrådgivare, ryckte Uvell ut med den whataboutistiska klubban i högsta hugg.
Om inte jag inte gapskrattade så mycket åt det här hade jag kanske kritiserat att S gör KU till en öppen förskola. S rekryterar i princip INGA andra än sossar. pic.twitter.com/tFYNtdlwW0
— Rebecca Weidmo Uvell (@RebeccaWUvell) January 30, 2023
Argumentationstekniken whataboutism verkar ligga nära till hands för de som känner att deras grupp ifrågasätts. Men den bygger indirekt på en unik kombination av avundsjuka och erkännande.
Uvell kommenterar en artikel om en möjlig vänskapskorruption och att det anmälts till ett organ för djupare granskning.
Hon skulle ha kunnat argumentera för att det inte alls handlar om vänskapskorruption och att Henrik Landerholm är som klippt och skuren för rollen som nationell säkerhetsrådgivare (något jag själv inte alls betvivlar, Henrik Landerholm har definitivt tillräckliga meriter för att underbygga en sådan roll).
Hon skulle också ha kunnat argumentera för att det är ett missbruk av KU-anmälningar att i tid och otid göra dessa anmälningar för småsaker (något som jag också skulle kunna hålla med om).
Men, Rebecka Uvell väljer istället att lyfta upp argumentet att hennes motståndare, dvs sossarna, minsann bara rekryterar sossar när de ska tillsätta icke-politiska roller. Det är alltså hennes starkaste argument i frågan.
Argumentet ska göra att vi ska övertygas om att Kristerssons tillsättning av Landerholm inte bör ifrågasättas eller för den delen anmälas till KU.
Men två fel gör inte ett rätt.
Det Rebecka Uvell egentligen säger när hon går loss med den whataboutistiska släggan är att sossarna beter sig omoraliskt och därför måste också moderaterna få bete sig omoraliskt.
Alltså, enligt Uvells logik är handlingen att tillsätta Landerholm omoralisk, men för att socialdemokraterna gjort något liknande så ska även moderaterna tillåtas göra det. Annars blir det orättvist.
Avundsjuka och erkännande.
Whataboutismen som argumentationsteknik är tyvärr inte isolerad till Rebecka Uvell. Andra tyckare kämpar hårt för att svinga samma slägga och längre ner bland de mindre namnkunniga kommentarerna är det mer regel än undantag att se “och du då” eller “men ni då”, om än i något mer gestikulerad form.
Om vi återgår till utlägget kring KU-anmälningen och Landerholm så skulle Rebecka Uvells argumentation i en rimligare dimension se ut ungefär så här:
“Jag tycker inte att tillsättningen av Henrik Landerholm som nationell säkerhetsrådgivare ska räknas som vänskapskorruption. Han har helt rätt profil för jobbet och det är inga konstigheter att han är barndomsvän med statsministern.”
Hon skulle dessutom kunna lägga till:
“Även om jag inte tycker att Landerholms tillsättning ska räknas som vänskapskorruption, välkomnar jag undersökningen. Vänskapskorruption är fel och vi måste gå till botten med varje misstänkt fall för att bekämpa problemet, oavsett vilket parti som sitter vid makten.”
Men whataboutismen känns bättre i kroppen.
Åtminstone när Rebecka Uvell krigar vid sitt tangenbord och får vittring av ett vi mot ett ni.