Betraktelser från äventyr i Jordanien 2018

Amman, augusti 2018

Blir upplockad efter midnatt på flygplatsen av en chaufför med mitt namn på en lapp. Vi åker genom nattens Amman med tael, tael spelandes från Youtube. Glest på vägarna och Ammans kullar tornar sig bredvid och under oss. En sen incheckning på Sydney Hotel med tydliga instruktioner om en luftkonditionering som kyler för mycket. Balkongen får en stunds sittning innan natten är ett faktum.

Bakgrundsljudet är alltid där. En fläkt som surrar, en luftkonditionering som pustar ut sin kylda luft. En bil som passerar. Något som brummar i bakgrunden. Aldrig tyst.

Vaknar till väckarklockans ljud. På med kläder. Vad ska lämnas på hotellet och vad ska tas med ut? Vandrar för första gången längs med 9 shaban street, blickar på telefonens karta på det osäkra sättet som bara en ny stad kan framkalla. På jakt efter Hashem, oberoende källors favorit för frukost i Amman. Går för långt, uppfattar inte att det egentligen var så nära. Hittar tillbaka. Får ett bord för en, långt in där grändens alla bord blir till inomhus. En plastduk breds ut på bordet men ingen tar min beställning. Någon stund senare passerar en av servitörerna med en stor bricka på väg till ett annat bord. Hummus wa falafel? Yes please blir svaret i förbifarten. En stund senare en tallrik mynta, lök och tomat, en tallrik små och färska falafel och en hummus med det gröna badandes i olivolja. Ett stort pitabröd dimper ner och festmåltiden kan börja. En vink och frukosten kompletteras med en tallrik foul. Mina fingrar äter maten med glädje. Hummus i halvblöt konsistens, med den där perfekta nivån av syrlighet. Fingrarna tvättas av efter maten och räkningen kommer som en handskriven lapp. Betalas i en kur på vägen ut.

Nästa anhalt Habiba där den bästa knafen i Amman serveras. Svaret small resulterar i en portion värdig en middag. Även här den bästa av konsistenser. Nötterna som annars knappt känns av, lämnar ett tydligt tuggmotstånd när sockerbomben äts lutandes mot väggen där i gränden.

En flaska vatten från försäljaren bredvid och vandringen genom staden blev plötsligt än viktigare för att motivera sockerbomben. Längs med gator där butiker förbereds för öppning eller där innehavaren sitter på en stol utanför och bläddrar i sin telefon. Överallt smått, butiker, kiosker och matställen drivs alla av envar och ingen kedja bakom. Roman theatre tornar upp sig med sitt stora torg. Betalar och går in. Stegar upp för amfiteatern och drömmer mig bort till hur romarna klev på samma stenar för att lyssna och uppleva vad som skulle utspela sig där nere. Romare som vi normalt tänker oss var italienare, men var de inte i själva verket bara förfäder till grannen här, levandes under ett annat samhälle? I samma teater för några månader sedan, min vän Faia framträdandes där nere på scenen byggd av trä. Hur kände hon sig då hon klev upp där? Hur kände sig publiken? Och hur lät det över Amman då hon sjöng?

Vandringen mot den svenska ambassaden är lång och backig. Google Maps hjälper mig att hitta vägen. Branta trappor både upp och ner. Förbi både hem med barn som leker och kiosker där far och tioårig son jobbar tillsammans. Alla hus är slitna. Inget mer än nödvändigt är lagat på utsidan. Hälsas välkommen på ambassaden och får lämna både plånbok och vattenflaska innan jag går in. Röstar med hjälp av den svenska tjej som denna morgon börjat sitt uppdrag som valförrättare. Vandrar även tillbaka. Steg är bra när Hashem och Habiba mättat min frukostmage. Vatten går åt under den stekande jordanska solen, i en temperatur som är den optimala för min mänskliga natur. Trettio grader i solen och en svalkande bris.

Efter en dags vandring med försök till vätskebalans i en nivå av avgaser på gatan som vida överstiger min toleransnivå, kommer huvudvärken krypandes. Trotsar värken och beger mig till Books@Cafe för mat, utsikt och shisha. Flat bread med palestinsk fyllning smakar gott, men tråkig hummus och fatoush sänker betyget. Röker en stund och blickar ut över Ammans kväll medans moskéerna ropar ut sitt kall till bön genom skräniga högtalare. Att vandra hem på mörka gator första kvällen i en ny stad börjar alltid med ett högre mått av spänning, en spänning som avtar för var dag och natt som följer.

Huvudvärken ligger kvar även dagen efter. Den hindrar mig från att leva fullt ut. Tanken är seg, stegen likaså. Vatten i mängder hjälper inte. Ingen frukost och börjar lunchen med linssoppa. Tar den långa vandringen upp på citadellet och låter friska vindar lätta något på huvudvärken. Lär mig om stadens historia och upplever närheten till de människor som genom årtusenden levt sina liv här bland kullarna. Förundras över att platser som tidigare använts aktivt nu vigs åt betraktelse av historien. Den tanken måste ju nödvändigtvis även ha funnits tidigare?

Till kvällen hittar jag till en ungdomlig mötesplats över gatan från Sydney Hotel. Bord för en förvisas dock till takterassen där blommor, olikfärgade lampor och ett duvfång sällskapar mig till spansk mat med ost, kött och grönsaker som avslutas med en argile även här. Huvudvärken fortfarande kvar.

Wadi Rum

Vi åker längs med vägar där filer inte används. Uppmaningar om att hålla till höger resulterar i att trafiken håller till vänster. Omkörningar görs mitt i vägen, med en tillit till att mötande är lika uppmärksamma som oss själva. Längs vägen små byar och samhällen, alla utgår från butiker och verkstäder längs med vägen vi färdas. Arvet från de uråldriga handelsvägarna är tydliga. Dikena är fulla av plastskräp och i de stängsel som här och där finns, sitter alltid bitar av plastpåsar uppblåsta mot nätet. Min chaufför Ali försöker lära sig engelska och använder flitigt Google Translate som mellanhand mellan arabiskt tal och engelsk text, eller tvärtom. Han har hunnit fylla 22 år och gifte sig för några månader sedan med sin kärlek, vars namn han tatuerat på bröstet och som i hans telefon är döpt till ”my love”. Toalettbesök på en turistfälla där en flaska vatten kostar femdubbelt mot normalt. Halvvägs stannar vi för varsina två turkiska kebabrullar och en Pepsi innan vi rullar vidare. Framme i Wadi Rum under eftermiddagen. En fyrhjulsdriven Isuzu från 1984 med föraren Sam möter upp oss vid parkeringen utanför parken. Vi säger adjö till Ali, han ska försöka hitta sovplats för natten i närheten men får tydligen inte följa med in i Wadi Rum.

Sam kör mig genom öknen och mellan de enorma bergsformationer som är Rum. Vi stannar vid en källa som gjort sig känd över världen genom Laurence of Arabia.  Beduinbröderna skojar under skuggan och föreslår att vi ska köpa te. Kamelerna slappar i hettan utanför och ur en slang rinner en aldrig sinande ström av vatten från källan hallvägs upp på bergskammen. En pojke pratar med mig tills han blir upptagen med att jaga bort grannens kameler som sakta och med hopbundna framben försöker ta sig fram till vattnet eller sällskapet. Vi beger oss strax vidare med den gamla jeepen. Sam berättar om livet i Rum medan vi åker genom en öken av röd sand, med sikte på en stor klippformation där det finns en sanddyn att uppleva. Att vara själv på en turisttur ger mycket tid till egen reflektion, jag vandrar längs med de av miljontals år svarvade klippformationerna, försöker fånga in lite av det mäktiga på bild och samtidigt placera mig själv i foton i ett försök att föreviga mitt besök för mig själv. Några andra turistgrupper försöker att åka surfbräda längs med sanddynen, andra gör läger för en sen lunch tillsammans med guiden som berättar sina historier. Den sista anhalten på vägen mot nattlägret blir det största berget i Rum och dess klyfta av inristningar och utkarvade håligheter. Här har ökenfolket sökt skydd från solen genom historien och svalkats av vindar som fått sin behagliga temperatur av att färdas genom bergets håligheter. Nyfikenheten och viljan att klättra som alltid funnits i mig tar mig ett steg längre än turistgruppen bakom mig känner sig bekväm med. Guiden varnar sina deltagare för att fortsätta och uppmanar mig att ta det försiktigt på väg ner, tyvärr upplever jag en underton av att framställa sig själv som auktoritet på området snarare än en genuin omtanke om min hälsa. Efter att ha utforskat nästa nivå som hastigast börjar jag klättra tillbaka och blir omedelbart avbruten av guidens uppmaningar om vart jag ska sätta mina fötter. Irritationen i mig bubblar i takt med att han försöker flytta mina fötter under mig. Att inte låta hänsyn för någon annans känslor hindra mig från att tydligt tacka nej till ofrivillig hjälp blir en lärdom från klättringen där i det jordanska berget.

Vi anländer i nattlägret i god tid innan solen gått ner. Både låg och högväxel får användas på den gamla jeepen för att ta oss dit. Hjulspåren genom öknen är stundom greppbara som en väg, stundom lös och bjuder däcken till att gräva ner sig. Lägret består av omkring 20 tält men är helt tomt så när som på mig själv, Sam, en hantverkare som svetsar på utökning av verksamheten och Sams ryska fru med lilla dotter. Platsen är på en bergig kulle med utsikt över öken och berg runtomkring. Tältet är byggt med stålställning och täckt med en tjock duk av ull. Bakom en dörr finns ett badrum med klinker till golv och häftad plastduk till väggar. I små vikar bredvid bergen runtomkring ligger grannarnas läger och vi hör röster och musik om vartannat färdas över sanden. På bergskullen med bästa utsikten finns en gjuten uteplats med tak av palmblad. Där ska vi inta våra måltider. På bergskullarna bredvid står små grupper av bord med parasoll av stål som klonkar i vinden. Jag sitter en stund på uteplatsen, slumrar kanske in en minut eller tre. Känner de sköna vindarna. Tar mig upp och försöker återigen fånga storheten med kamerans hjälp. En magisk plats där allt är rött av sand och bergen har formationer som påminner om hur små vi är. Sitter på en upphöjd sten och betraktar solens sista strålar på väg ner bakom berget. Middag serveras i lugn takt för oss tre. Sam äter bara något litet, men hans fru och barn äter sig mätta under tystnad där under de torkade palmbladen. Vi samtalar efter maten jag och Sam. Han berättar att han tog över platsen för ungefär två år sedan och betalar hyra under bordet till en beduin för att få använda den. Inne i Wadi Rum får endast beduiner bedriva verksamhet nämligen. Sam har stora planer för lägret. Han ska bygga ut med ungefär 20 nya tält och har som mål att nå upp i 75 st, med möjlighet att ta emot stora grupper som stannar flera dagar. En sportbar är på väg att byggas med utsikt över öknen. Sam berättar om de olika typerna av gäster som kommer till Rum, några är ute efter stilla meditation och att ta in naturen, andra att komma till ett häftigt ställe för fest. Det verkar som att Sam förbereder sig för att ta hand om den senare gruppen. Teet som Sam bjuder på är kokt med färsk mynta och en äkta kanelstång. Efter både mat, te och frukt lägger jag mig och njuter av vindens perfekta smekning medans stjärnorna och månen ger öknen det där alldeles speciella sken som ingen stad kan uppbringa. Kanske slumrar jag mellan tankar och dröm en stund där, samtidigt som jag betraktar Karlavagnens inneboende stjärnor strax ovanför berget där solen nyss gick ner. Frukosten är redan framställd där uppe vid uteplatsen när Sam knackar på dörren och väcker mig. Klockan är halv åtta redan och vår plan att möta upp Ali igen nu brast men utan stress. Arabisk frukost med bröd att doppa i olivolja och zaatar, ägg, någon korv och snabbkaffe. En kort väg tillbaka till besökscentret där vi hittar Ali som sovit i bilen under natten. Det ger en anings märklig känsla att köpa en tjänst som innefattar att den som utför den får sova i bilen på en parkering.

Petra

Genom vägar som slingrar sig upp på höga sandberg bland fåraherdar som vallar sina får och getter, kameler som betar längs med vägkanten och väldiga fält av vindkraftverk, åker vi mot Petra. Utsikten är massiv när vi närmar oss staden som vuxit fram runt den märkliga plats som huggits ut i berget. Slingriga vägar i branta backar nedåt, genom en stad som påminner väldigt om en kuststad vid medelhavet. Ali tar återigen till en parkering och sömnen medan jag beger mig in i Petra. Längs med vandringen nedåt, för det går nedåt hela tiden, försöker den ena häst eller åsneföraren efter den andra få mig att lifta med. De ställer sig väldigt frågande till att jag vill gå när det ingår en hästtur i biljetten in. En generell betraktelse i världen är att det första någon tror när man tackar nej till det som normen erbjuder, är att man gör det av ekonomiska skäl. Samma sak när man väljer bort pommes hos McDonalds som när man inte vill ha något som erbjuds gratis. Det är en svettig vandring ner mot där bergsformationerna i Petra börjar. Men en svettig vandring där historien tydligt känns av. En väg som många före mig tagit och levt längs med. Redan här börjar de urholkade formationerna i berget att visa sig.

Ner genom den väg som utgör hela Petra möts jag av de mäktiga berg som växer sig högre och högre runt den smala spricka som bildar vägen jag går på. I håligheter växer små träd och luften som strömmar längs med vägen är sval och skön av bergsluft. I väggarna finns utkarvade formationer, inskriptioner och grottor för både liv och död. Längs vägen möter jag barn som säljer vykort och män som säljer klätterturer till vad som påstås vara de bästa utsiktsplatserna i Petra, och just nu är hela tiden bästa tiden på dagen att vara där. Formationerna blir mäktigare och mäktigare för varje krök längs vägen och det stora torg framför det som förmodligen var ett tempel tar mig direkt in i historien, eller åtminstone till en scen från Indiana Jones äventyr. Vandringen längs med vägen är lång och jag spenderar säkert tre timmar med att vandra, fota och utforska håligheter och strukturer. En amfiteater uthuggen direkt i berget. Tempelliknande grottor med stora salar och mindre håligheter där en man vilar i skuggan. Det är lätt att föreställa sig ett än myllrigare liv på denna plats, med faktisk handel och verksamhet där de inresande också hade med sig varor och ett ärende mer än att bara insupa den imponerande miljön. Vid botten av den långa vandringen dyker återigen romarna fram. Detta vitt spridda rike som satt sina tydliga spår runt hela medelhavet och norra mellanöstern. Palats med de välbekanta pelarna och en sektion där fortfarande putsen sitter kvar. Stenläggningar där sandalprydda fötter gick fram och åter långt före mina joggingskor får bidra med sitt. Petra är en massiv plats där timmar kan ägnas åt att utforska och ta intryck av historiens olika perioder. Nöjd över dagens upplevelse vandrar jag hela vägen tillbaka till Ali och hans tupplur i bilen. Stegräknaren ger mig gott betyg och svetten och vattnet har jobbat i symbios under samma sol som övervakat både de som karvat ut allt detta och levt hela sina liv här.

Jag och Ali tar oss en shawarma på Al Fandi, ett lokalt hak upp i backen i Petra. Den stora rullen med kött rullas sakta över en bädd av kol och herr Fandi karvar ledigt bort det färdiga köttet med sitt köttsvärd. Mätta och belåtna beger vi oss återigen ut på vägarna för den långa färden upp till Amman. På vägen tillbaka passerar vi lastbil efter lastbil fullpackad med frukter eller grönsaker. Regler för hantering av matvaror lyser med sin frånvaro, här är det ett lass tomater som ska säljas inne i staden och inget annat. Strax innan vi kommer fram till Sydney Hotel igen kör Ali oss genom Rainbow Street och jag inspireras av pulsen att besöka platsen till kvällen.

Amman igen

Rainbow Street är vad som lättast kan beskrivas som bargatan i Amman. Här ligger restauranger och vattenpipscaféerna efter varandra och inkastare bjuder in till just deras café. Jag passar på att besöka en barberare som fixar mitt skägg med både maskin, rakkniv, hårfön och plattång. Musik hörs från varje café här på Rainbow Street och längs med gatan åker såväl barnfamiljer i slitna minibussar som de trendigaste jordanierna med fixade läppar och mjukisbyxor från Gucci i sina välpolerade bilar. Förvånansvärt många av bilarna är elektriska och Nissan Leaf verkar vara en storsäljare både här och ute på motorvägarna runt Amman. Stället jag väljer är nästan fullt och jag placeras vid ett litet bord precis vid dörrhålet. Där sitter jag ett par timmar och hinner både äta en pizza, dricka te och milkshake samt röka en vattenpipa. Tyvärr är nivån på service för vattenpipan inte i närheten av vad Dubai erbjuder, men ändå trivsamt.

Sista dagen i Amman tar mig återigen till Hashem för frukost. Tvätten är inlämnad för tvätt och tork på hotellet och resten av mitt bagage förvarat där inför kvällens resa mot flygplatsen. Efter utcheckning från hotellet hittar jag Dustroof, halvvägs mellan hotellet och Rainbow Street. En takterrass med utsikt över centrala Amman och citadellet som inramning. Här sitter jag med datorn i högsta hugg och spenderar dagen med att skriva samtidigt som jag beställer in te, kaffe, mat och så småningom ytterligare en vattenpipa.