Denna text publicerades ursprungligen som en del av Eriks tankebrev på Substack.

När Moderaterna i höstas bildade regering med stöd av Sverigedemokraterna inleddes, med Ulf Kristerssons egna ord, ett paradigmskifte i svensk politik. De krafter som tidigare lusat ner Facebooks kommentarsfält med rasistiska och konspiratoriska idéer leder nu landet. “Det får man väl inte säga i det här jävla landet” är utbytt mot Tidöavtalets idéer om att vår materiella levnadsstandard är viktigare än både klimatet och trygghet för människor på flykt.

Att dessa krafter tagit sig hela vägen till makten är inte konstigt. Ett enda svar (minskad invandring) på tusentals komplicerade frågor och en utopisk vision om ett Sverige som aldrig funnits har lockat en minoritet av väljare. En annan minoritet har varit så sugna på makten, alternativt avundsjuka på socialdemokratin, att de oemotsagt lagt ideologi och ryggrad åt sidan.

Jag är övertygad om att idén om framtiden måste formuleras mycket tydligare av oss som på riktigt vill leva i ett Sverige som bygger på solidaritet och en tro på alla människors lika värde.

Jag är också övertygad om att politiken står inför samma förändring som ifrågasättandet av vedertagna sanningar medfört inom tech och affärsvärlden.

Men jag är också övertygad om att land ska med lag byggas och att vi aldrig ska släppa de grundläggande principerna om fri- och rättigheter för att införa kreativitet i politiken. Tvärtom.

Det här veckobrevet är mitt bidrag till en ny riktning. Här kommer jag att skriva om en framtid som är möjlig, tycka till om det politiska samtalet och förmodligen skicka en och annan känga högerut.

Vi börjar med några tankar om språk.

Ursäkta franskan – det är dags för arabiska

Det stormar kring hemspråksundervisningen. Regeringsunderlaget SD fäktar hårt för att sudda ut allt som inte klingar svenskt folkhem och vill därför helt ta bort undervisningen i modersmål. I Sverige ska elever lära sig svenska, skriver Richard Jomshof (SD) på Twitter, inte arabiska.

Även om Jomshofs egna åsiktsfränder brukar stånga sig blodiga för argumentet att språk är nyckeln till integration, verkar tanken stanna just där: det är det svenska språket och endast det svenska språket som är nyckeln till integration.

Forskare, som ägnar sina dagar åt att tänka lite längre, visar tvärt om att det är lättare att lära sig svenska om man också lär sig sitt förstaspråk ordentligt.

Så låt oss för en stund lägga de kokande nationalistkänslorna åt sidan och tänka bort fördomarna (som Jomshof annars så gärna spär på) om att arabiskan har någon slags inneboende förmåga att göra tjuvar och banditer av de som talar det.

Låt oss också dra oss till minnes vår egen skolgång. För min del utspelade den sig under 90-talet, för herr Jomshofs del något årtionde tidigare.

En stor fråga för oss båda när mellanstadiets utforskande lek skulle bytas ut mot högstadiets nosande på vuxenvärlden, var den om vilket extraspråk som skulle läsas. Franska eller tyska fanns på min meny, med argument om underlättade semesterresor, kunna prata med språkvägrande tyskar eller en sommar som au-pair i Paris. Strax efter mitt eget val gjorde spanskan entré och med det väcktes tusentals svenska tonårsdrömmar om att luffa runt i Sydamerika med spanskan som hjälp.

Argumenten oavsett språk följde ändå ett tema: ett ytterligare språk gör livet öppnare och ger massor av möjligheter att interagera med människor av en helt annan kultur. Något spännande och intressant, ja rent av positivt för karaktären.

I såväl Sverige som franskan och tyskans hemländer har vi sedan min och Jomshofs skolgång fått hundratusentals nya grannar med helt andra språk i bagaget. Revolution i Iran, kupper i nyss nämnda Sydamerika, krig i forna Jugoslavien, kaoset i Irak och Syrien. Världen utanför har påverkat våra grannskap lokalt. Bara i Sverige talar idag över 400 000 människor arabiska. Språket är numera det näst största i Sverige, bara svenskan är större.

Med de där nationalistiska känslorna kvar på hyllan, vore det inte rimligt att vi drog nytta av den här tillgången? 400 000 människor kommer inte flytta på sig. De kommer inte heller plötsligt glömma sitt språk för att hemspråkundervisningen tas bort.

Borde vi inte på riktigt underlätta integrationen, och samtidigt stärka Sveriges roll i en värld som behöver mer förståelse snarare än mindre?

Ska vi inte se till att göra livet öppnare både för de som har arabiska som modersmål, och för alla de som nu står inför det där valet om vilket extraspråk de ska stoppa i ryggsäcken?

Jo, låt oss inte bara fortsätta hemspråksundervisningen precis som tidigare – låt oss också införa ett nytt extraspråk i grundskolan: arabiskan!

Låt språket ska stå där bredvid franskan, tyskan och spanskan. Låt elever börja drömma om att vandra i Jordanien och åka som au-pair i Beirut.

Eller bara kunna byta några ord med granntanten på hennes eget språk.

Det kommer att rigga Sverige för en unik roll i att knyta ihop Europa med Mellanöstern.

Det kommer att öppna en helt ny värld av kultur och poesi för nästa generation svenskar.

Men det kommer framförallt att göra Sverige mer tillsammans och våra grannar mindre främmande.